22 Kapitlet

  Och David talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och från Sauls hand.  

-

  Han sade: HERRE, du mitt bergfäste, min borg och min räddare,  

-

  Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som frälsar mig från våldet!  

-

  HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.  

-

  Ty dödens bränningar omvärvde mig, fördärvets strömmar förskräckte mig,  

-

  dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.  

-

  Men jag åkallade HERREN i min nöd, ja, jag gick med min åkallan till min Gud. Och han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop kom till hans öron.  

-

  Då skalv jorden och bävade, himmelens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.  

-

  Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom.  

-

  Och han sänkte himmelen och for ned och töcken var under hans fötter.  

-

  Han for på keruben och flög, han sågs komma på vindens vingar  

-

  Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom: vattenhopar, tjocka moln.  

-

  Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.  

-

  HERREN dundrade från himmelen den Högste lät höra sin röst.  

-

  Han sköt pilar och förskingrade dem, ljungeld och förvirrade dem.  

-

  Havets bäddar kommo i dagen, jordens grundvalar blottades, för HERRENS näpst, för hans vredes stormvind.  

-

  Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.  

-

  Han räddade mig från min starke fiende, från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.  

-

  De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.  

-

  Han förde mig ut på rymlig plats han räddade mig, ty han hade behag till mig.  

-

  HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.  

-

  Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;  

-

  nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och från hans stadgar vek jag icke av.  

-

  Så var jag ostrafflig för honom och tog mig till vara för missgärning.  

-

  Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter min renhet inför hans ögon.  

-

  Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig.  

-

  Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.  

-

  och du frälsar ett betryckt folk, men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem.  

-

  Ja, du, HERRE, är min lampa; ty HERREN gör mitt mörker ljust.  

-

  Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, med min Gud stormar jag murar.  

-

  Guds väg är ostrafflig, HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.  

-

  Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa förutom vår Gud?  

-

  Gud, du som var mitt starka värn och ledde den ostrafflige på hans väg,  

-

  du som gjorde hans fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,  

-

  du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!  

-

  Du gav mig din frälsnings sköld och din bönhörelse gjorde mig stor,  

-

  du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.  

-

  Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.  

-

  Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem, så att de icke mer reste sig; de föllo under mina fötter.  

-

  Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.  

-

  Mina fiender drev du på flykten för mig, dem som hatade mig förgjorde jag.  

-

  De sågo sig omkring, men det fanns ingen som frälste; efter HERREN, men han svarade dem icke.  

-

  Och jag stötte dem sönder till stoft på jorden, jag krossade och förtrampade dem såsom orenlighet på gatan.  

-

  Du räddade mig ur mitt folks strider, du bevarade mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.  

-

  Främlingar visade mig underdånighet; vid blotta ryktet hörsammade de mig.  

-

  Ja, främlingarnas mod vissnade bort; de omgjordade sig och övergåvo sina borgar.  

-

  HERREN lever! Lovad vare min klippa, upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa!  

-

  Gud, som har givit mig hämnd och lagt folken under mig;  

-

  du som har fört mig ut från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!  

-

  Fördenskull vill jag tacka dig, HERRE, bland hedningarna, och lovsjunga ditt namn.  

-

  Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.  

-