16 Kapitlet

  Därefter tog Job till orda och sade:  

-

  Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.  

-

  Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?  

-

  Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.  

-

  Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.  

-

  Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.  

-

  Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.  

-

  Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.  

-

  I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.  

-

  Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.  

-

  Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.  

-

  Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;  

-

  från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.  

-

  Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.  

-

  Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,  

-

  Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.  

-

  Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!  

-

  Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.  

-

  Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.  

-

  Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,  

-

  Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.  

-

  Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.  

-