29 Kapitlet

  Åter hov Job upp sin röst och kvad:  

-

  Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,  

-

  då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!  

-

  Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,  

-

  då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,  

-

  då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!  

-

  När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,  

-

  då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.  

-

  Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;  

-

  furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.  

-

  Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;  

-

  ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.  

-

  Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.  

-

  I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.  

-

  Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.  

-

  Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.  

-

  Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.  

-

  Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.  

-

  Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.  

-

  Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»  

-

  Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.  

-

  Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.  

-

  De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.  

-

  När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.  

-

  Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.  

-