37 Kapitlet

  Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.  

-

  Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.  

-

  Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.  

-

  Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.  

-

  Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.  

-

  Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.  

-

  Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.  

-

  Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.  

-

  Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;  

-

  med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.  

-

  Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.  

-

  De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.  

-

  Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.  

-

  Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.  

-

  Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?  

-

  Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?  

-

  Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?  

-

  Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?  

-

  Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.  

-

  Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?  

-

  Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.  

-

  I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;  

-

  den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.  

-

  Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.  

-