104 Kapitlet

  Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.  

-

  Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;  

-

  du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.  

-

  Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.  

-

  Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.  

-

  Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.  

-

  Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.  

-

  Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.  

-

  En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.  

-

  Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.  

-

  De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.  

-

  Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.  

-

  Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.  

-

  Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden  

-

  och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.  

-

  HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;  

-

  fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.  

-

  Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.  

-

  Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.  

-

  Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,  

-

  de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.  

-

  Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.  

-

  Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.  

-

  Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.  

-

  Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.  

-

  Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.  

-

  Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.  

-

  Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.  

-

  Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.  

-

  Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.  

-

  HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,  

-

  han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.  

-

  Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.  

-

  Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.  

-

  Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!  

-