2 Kapitlet

  Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något,  

-

  gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade,  

-

  fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära. Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än sig själv.  

-

  Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras.  

-

  Varen så till sinnes som Kristus Jesus var,  

-

  han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte,  

-

  utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa  

-

  och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset.  

-

  Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn som är över alla namn  

-

  för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, och deras som äro på jorden, och deras som äro under jorden,  

-

  och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre.  

-

  Därför, mina älskade, såsom I alltid förut haven varit lydiga, så mån I också nu med fruktan och bävan arbeta på eder frälsning, och det icke allenast såsom I gjorden, då jag var närvarande, utan ännu mycket mer nu, då jag är frånvarande.  

-

  Ty Gud är den som verkar i eder både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.  

-

  Gören allt utan att knorra och tveka,  

-

  så att I bliven otadliga och rena, Guds ostraffliga barn mitt ibland »ett vrångt och avogt släkte», inom vilket I lysen såsom himlaljus i världen,  

-

  i det att I hållen fast vid livets ord. Bliven mig så till berömmelse på Kristi dag, till ett vittnesbörd om att jag icke har strävat förgäves och icke förgäves har arbetat.  

-

  Men om än mitt blod bliver utgjutet såsom ett drickoffer, när jag förrättar min tempeltjänst och därvid frambär offret av eder tro, så gläder jag mig dock och deltager i allas eder glädje.  

-

  Sammalunda mån ock I glädjas och deltaga i min glädje.  

-

  Jag hoppas nu i Herren Jesus att snart kunna sända Timoteus till eder, så att ock jag får känna hugnad genom det som jag då hör om eder.  

-

  Ty jag har ingen av samma sinne som han, ingen som av så uppriktigt hjärta kommer att hava omsorg om eder.  

-

  Allasammans söka de sitt eget, icke vad som hör Kristus Jesus till.  

-

  Men hans beprövade trohet kännen I; I veten huru han med mig har verkat i evangelii tjänst, såsom en son tjänar sin fader.  

-

  Honom hoppas jag alltså kunna sända, så snart jag har fått se huru det går med min sak.  

-

  Och i Herren är jag viss om att jag också själv snart skall få komma.  

-

  Emellertid har jag funnit det nödvändigt att sända brodern Epafroditus, min medarbetare och medkämpe, tillbaka till eder, honom som I haven skickat hit, för att å edra vägnar överlämna åt mig vad jag kunde behöva.  

-

  Ty han längtar efter eder alla och har ingen ro, därför att I haven hört honom vara sjuk.  

-

  Han har också verkligen varit sjuk, ja, nära döden, men Gud förbarmade sig över honom; och icke allenast över honom, utan också över mig, för att jag icke skulle få bedrövelse på bedrövelse.  

-

  Därför är jag så mycket mer angelägen att sända honom, både för att I skolen få glädjen att återse honom, och för att jag själv därigenom skall få lättnad i min bedrövelse.  

-

  Tagen alltså emot honom i Herren, med all glädje, och hållen sådana män i ära.  

-

  Ty för Kristi verks skull var han nära döden, i det han satte sitt liv på spel, för att giva mig ersättning för den tjänst som jag måste sakna från eder personligen. haven i Kristus Jesus, vilken var till osv.  

-