7 Kapitlet

  Denne Melkisedek, som var konung i Salem och präst åt Gud den Högste -- han som gick Abraham till mötes, när denne var stadd på återvägen, sedan han hade slagit konungarna, och som välsignade honom,  

-

  varvid Abraham å sin sida gav honom tionde av allt; denne, som när man uttyder vad han kallas, är först och främst »rättfärdighetens konung», men därjämte ock »Salems konung», det är »fridens konung»,  

-

  denne som står där utan fader, utan moder och utan släktledning, utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv och likställes med Guds Son -- denne förbliver en präst för beständigt.  

-

  Och sen nu huru stor han är, denne åt vilken vår stamfader Abraham gav tionde av det förnämsta bytet.  

-

  Medan de av Levi söner, som undfå prästämbetet, hava befallning att enligt lagen taga tionde av folket, det är av sina bröder, fastän dessa hava utgått från Abrahams länd,  

-

  tog denne, som icke var av deras släkt, tionde av Abraham och välsignade honom, densamme som hade fått löftena.  

-

  Nu lär ingen kunna neka att det plägar vara den ringare som mottager välsignelse av den som står högre.  

-

  Och medan det här är dödliga människor som taga tionde, är det där en som får det vittnesbördet att han förbliver levande.  

-

  Genom Abraham har på visst sätt också Levi, som tager tionde, fått giva tionde;  

-

  ty han var ännu i sin stamfaders länd, när Melkisedek gick denne till mötes.  

-

  Vore det nu så, att fullkomning kunde vinnas genom det levitiska prästadömet -- och på detta var ju folkets lagstiftning byggd -- varför hade det då behövts att en präst av annat slag, »efter Melkisedeks sätt», skulle uppstå, en som icke nämnes »efter Arons sätt»?  

-

  (Om prästadömet förändras, måste ju med nödvändighet också lagen förändras.)  

-

  Den som detta säges om hörde nämligen till en annan stam, en stam från vilken ingen har utgått, som har gjort tjänst vid altaret.  

-

  Ty det är en känd sak att han som är vår Herre har trätt fram ur Juda stam; och med avseende på den har Moses icke talat något om präster.  

-

  Och ännu mycket tydligare blir detta, då nu en präst av annat slag uppstår, lik Melkisedek däri,  

-

  att han har blivit präst icke på grund av en lag som stadgar härstamning efter köttet, utan på grund av en kraft som kommer av oförgängligt liv.  

-

  Han får nämligen det vittnesbördet: »Du är en präst till evig tid, efter Melkisedeks sätt.»  

-

  Så upphäves nu visserligen en föregående stadga, därför att den var svag och gagnlös --  

-

  eftersom lagen icke kunde åstadkomma något fullkomligt -- men ett bättre hopp sättes i stället, ett hopp genom vilket vi få nalkas Gud.  

-

  Och i så måtto som detta icke har kommit till stånd utan edlig bekräftelse -- det är nämligen så, att medan de andra hava blivit präster utan edlig bekräftelse,  

-

  har denne blivit det med sådan bekräftelse, genom den som sade till honom: »Herren har svurit och skall icke ångra sig: 'Du är en präst till evig tid'» --  

-

  i så måtto är också det förbund bättre, som har Jesus till löftesman.  

-

  Och medan de förra prästerna hava måst bliva flera, därför att de genom döden hindrades från att förbliva i sin tjänst,  

-

  har däremot denne ett oförgängligt prästadöme, eftersom han förbliver »till evig tid».  

-

  Därför kan han ock till fullo frälsa dem som genom honom komma till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.  

-

  En sådan överstepräst hövdes oss också att hava, en som vore helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndare och upphöjd över himmelen,  

-

  en som icke var dag behövde frambära offer, såsom de andra översteprästerna, först för sina egna synder och sedan för folkets; detta gjorde han nämligen en gång för alla, när han offrade sig själv.  

-

  Ty lagen insätter till överstepräster människor som äro behäftade med svaghet, men det löftesord, som efter lagens utgivande gavs under edlig bekräftelse, insätter en »Son» som är fullkomnad »till evig tid».  

-