21 Kapitlet

  Därefter tog Job till orda och sade:  

-

  Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.  

-

  Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.  

-

  Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?  

-

  Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.  

-

  Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.  

-

  Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?  

-

  De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.  

-

  Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.  

-

  När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.  

-

  Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.  

-

  De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.  

-

  De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.  

-

  Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.  

-

  Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»  

-

  Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!  

-

  Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?  

-

  De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.  

-

  »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.  

-

  Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.  

-

  Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?  

-

  »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»  

-

  Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;  

-

  hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.  

-

  Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.  

-

  Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.  

-

  Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.  

-

  I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»  

-

  Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:  

-

  att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?  

-

  Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?  

-

  Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.  

-

  Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.  

-

  Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.  

-