| 107 Kapitlet |
1 |
Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen. -
|
2 |
Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden, -
|
3 |
de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan. -
|
4 |
De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo; -
|
5 |
de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem. -
|
6 |
Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. -
|
7 |
Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo. -
|
8 |
De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn, -
|
9 |
att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda. -
|
10 |
De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor, -
|
11 |
därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd. -
|
12 |
Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare. -
|
13 |
Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål; -
|
14 |
han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder. -
|
15 |
De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn, -
|
16 |
att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna. -
|
17 |
De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull; -
|
18 |
deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar. -
|
19 |
Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål. -
|
20 |
Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven. -
|
21 |
De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn; -
|
22 |
de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel. -
|
23 |
De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten; -
|
24 |
där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet. -
|
25 |
Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor. -
|
26 |
De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest. -
|
27 |
De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet. -
|
28 |
Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål. -
|
29 |
Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade. -
|
30 |
Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville. -
|
31 |
De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn; -
|
32 |
de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta. -
|
33 |
Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark, -
|
34 |
bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull. -
|
35 |
Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång. -
|
36 |
Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo. -
|
37 |
De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning. -
|
38 |
Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas. -
|
39 |
Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem, -
|
40 |
men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker, -
|
41 |
han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar. -
|
42 |
De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun. -
|
43 |
Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar. -
|